För en månad sen fyndade jag ett härligt gammalt skåp på blocket. Det har bott på vinden på Ängelholms lasarett, men nu bodde det på fjärde våningen i ett hus utan hiss. Som tur är, har jag en stark pappa och en stark man som kämpade hela vägen ner. Känslorna för skåpet skiljer sig lite - för mig var det en kärlek vid första ögonkastet som verkligen växte när jag såg det i verkligheten. Min pappa och man suckade när de hörde att vi skulle åka flera mil för att hämta det och deras avsky växte när de slet med skåpet i trappuppgången.

Men in i vårt hus kom det, fast det måste nog stanna på första våningen… I en månad har det stått i vardagsrummet, intryckt med våra andra stora skåp, och väntat på att matsalen skulle bli redo. Matsalen är inte klar, men skåpen fick flytta ändå.

Mannen menar att vi måste måla det vitt för att det ska passa med de andra skåpen. Men jag vet inte. Då ser man ju inte de snygga pluggarna. Fast å andra sidan är extralisten runt speglarna och överliggaren ditsatta senare, så då ser man inte att det skiljer lite. Vi får nog vänta och se tills hela matsalen är klar.

Dottern är nöjd med detta skåpet också och har redan börjat fylla det med ritpapper, pennor, pärlor och små pryttlar. Vi får väl dela, som vanligt.