Carola i Melodifestivaltider. Inlägget skulle kunna handla om musik.
Men inte ens nära.

Vi har snart bott i huset i ett år. I dag kan jag kanske ha packat upp sista kartongen. Förrutom de lådor som inte ska packas upp. De som inte kallas flyttkartonger, utan snarare förvaringslåda. Skillnad – kartong/låda.

Bara för att man har packat upp, betyder det inte att man är färdig. Alla grejer måste utvärderas med jämna mellanrum – förtjänar de att bo  hos oss, kommer de någonsin att användas igen, är de dammsamlare, kommer de saknas om ett år, befinner de sig på rätt ställe?..

De senaste månaderna har jag varit hemma en hel del och sett allt hela tiden. I dagsljus. Oj, oj. Smågrejer har stört mig. Som den där kartongen med blandade kontorsgrejer. Den senaste veckan har jag haft lite lite mer energi och faktiskt orkat göra mer än att bara störa mig. Jag har satt upp tavlor, rensat min klädkammare, städat under diskbänken, rensat, rensat och rensat. Och flyttat, flyttat, flyttat.

I vår mathörna har vi redan kastat ut ett par vitrinöverskåp och jag längtar tills vi kastar ut köksnederskåpen som sitter kvar. Ett hinder har så klart varit att de innehöll finporslin, äldre porslin, pappas faster Annas kaffeservis, pärlor, gummiband, kökshanddukar, brödrost,  pepparkaksformar, grillbestick, pizzabeställningslistor, jobbpapper, förkläde, kokböcker… Ja, du fattar. Men nu är det tomt! Förutom förklädet och kökshanddukarna, som jag inte har en aning om var de ska bo.  

Jag har en hel del arvegods. Vi är samlare i vår släkt.

Men idag satt jag där på köksgolvet med alla mina ärvda uppläggningsfat och undrade vad i hela friden Carola skulle göra i mitt skåp. De (de är 2) har bott hos mig ganska många år, men jag har aldrig använt dem. Och kommer troligtvis aldrig att göra det heller. För jag har ju så många andra fina skålar och fat.

Men bägge tjejerna får väl stanna , guldiga och turkosa… Och de blir snygga på bild.